projekttolerans

Jag har precis pratat med min rektor Jenny. Hon ringde upp mig och berättade att hon hade hört om min idé, pratat med skolledningen och att de i sin tur hade kommit fram till att de inte tycker att det är en bra idé och att hon helst ser att jag inte gör det.

Hon säger att tanken kanske är god men att hon tror att det kommer att få motsatt effekt (hon sa det utan att utveckla).

Rektorn står alltså inte bakom mig och tror inte på min idé.

Min kropp reagerade på hennes röst i luren med en gång. Den gick in i ett försvarstillstånd. Jag kanske visste att hon inte skulle stötta min idé redan från början eftersom skolan inte gör något aktivt åt detta fruktansvärda val, där över 250 elever valde SD och gjorde dem till det andra största partiet på skolan.

Det här känns inte alls bra...Men jag håller fast vid min idé tills vidare.

Att jag står utan stöd från ledningen spelar ingen roll. Jag kan ändå genomföra det jag har planerat, att se ut som, bete mig som en muslim och lära mig så mycket som möjligt om islam.

Adrenalinet som min kropp tog emot för en stund sen får fortfarande mina händer att skaka, min kropp försvarar mig fortfarande.

Varför?

Jag kan ju inte ge upp nu! Jag är upprörd och besviken över den här fegheten från skolans sidan. Genom att inte stödja min idé finns det heller ingen garanti för min säkerhet. Det finns inga klara direktiv för hur lärare eller elever ska bete sig, inga gränser och inga regler.

Lyssna till vad människor säger,
men glöm inte att lyssna till vad de inte säger.

Jag tror de är rädda för vad som kan komma fram med hjälp av projektet.
Kommer människor märka att ledningen inte jobbar aktivt mot rasism och främlingsfientlighet?

Det är väldigt sorgligt, helt enkelt tragiskt..
Jag har inga ord kvar att skriva.
Jag skriver senare igen.

Då..när jag inte är så uppjagad.